Av Tapio Joulamo
Nu är basketens collegesäsong över, och på damsidan slutade det med att UConn tog sitt tolfte nationella mästerskap. Finalen mot South Carolina blev inte det drama som man hade förväntat sig. De båda skolorna, som man med fog kan kalla ”de två stora” just nu, imponerade stort i sina semifinaler, men finalen blev en ensidig historia. UConns seger med 82 – 59 var den största segermarginalen sedan 2016, då för övrigt UConn tog sin senaste titel.
Och coachkampen, den mellan Geno Auriemma (UConn) och Dawn Staley (SC) uteblev också helt. Redan innan matchen började kunde man ana vart det skulle barka. Det var en avspänd och leende Auriemma kontra en spänd och uppenbart nervös Staley som kramades innan matchstarten. Till saken hör att Auriemma en gång i tiden coachade Staley i landslaget, och helt uppenbart var Staley i ett mentalt underläge gentemot sin äldre och legendariske kollega redan från början.
Dawn Staley har vunnit NCAA-titeln som coach tre gånger med South Carolina: 2017, 2022 och 2024, och utan tvekan är hon den som varit bäst på att rekrytera spelare de senaste fem åren. Och ibland räcker det att ha det bredaste laget, vilket Staley hade i år, men som alla vet, inte alltid. Trots framgångarna kan man inte säga att Staley är någon särskilt skicklig taktiker. Det är många gånger man har sett henne ha en oförmåga att göra de viktiga taktiska dragen i pressade lägen. Den här gången fastnade hon i klorna på den sluge och rutinerade Auriemma och kom rejält till korta. Gammal är äldst är ett talesätt som kan appliceras på collegefinalen.
Auriemma är 71 år gammal och varit head coach på UConn sedan 1985. Det är intressant att en person som i normalfallet borde ha varit pensionerad sedan länge, fortfarande levererar. Men han är inte ensam. Särskilt inom collegebasketen är det många som framgångsrikt har coachat högt upp i 70-årsåldern. I Sverige däremot har det gått inflation i 20-25 åriga elitcoacher, vilket tycks märkligt. Det finns ju inte något yrke, i någon bransch, där så unga personer anses vara på toppen av sin förmåga. Inom svensk basket verkar det dock vara så. Att det förhåller sig på det sättet säger mig ett par saker: det ena är att konkurrensen inte är direkt mördande och det andra att coaching i sig inte är särskilt svårt. Slutsatsen är att man kan vara coach som ganska ung, men att bli en riktigt bra coach kräver många års erfarenhet. Riktigt många.
Coacher säger ofta att anfallsspelet startar i försvaret och precis så var NCAA-finalen. UConn var suveräna i både 1-1 och lagförsvaret, och spelade med en glöd och intensitet som SC inte kunde matcha. Framåt spelar UConn ganska strikt och bundet, men med hög effektivitet. Det är ett ”spelande” lag, som inte skjuter särskilt mycket treor, utan påfallande ofta låter bollen gå via high post och sedan vidare i olika kombinationer. De stora spelarna, förstaårssensationen Sarah Strong och det egyptiska fyndet, Jana El Alfy, är väldigt viktiga för UConn. Genom och via dem skapas ofta lägen för lagets ”skarprättare”, guardparet Paige Bueckers och Azzi Fudd, som båda var bländande i finalen med 17 respektive 24 poäng. Fudd fick utmärkelsen som slutspelets MVP, och Bueckers, som äntligen fick vinna mästerskapet i sin sista collegematch, hon kommer att väljas som ett i WNBA-draften nu i april.
Finalens lirare måste man dock utnämna Sarah Strong till. Att hon i sin första nationella final under sitt första år spelar med sådan pondus skickar signaler om att hon är en kommande fixstjärna. Strong, som mäter strax under 190, satte i finalen 26 poäng och tog 15 returer. Det var en helt matchavgörande insats.
Uconn och South Carolina är helt olika som lagbyggen. UConn är ett lag med 4-5 spetsspelare med avbytare som kan komma in och ta några arbetspass, d v s mallen för ett mästerskapslag. South Carolina har som sagt en bred trupp där i stort sett alla är lika bra, vilket sällan är det optimala. För det bästa är att roller och ansvar är tydligt fördelade och att det finns individer som sticker ut och tar ledarrollen. Någon sådan fanns inte i SC i år. Staley sa det själv på ett tydligt sätt efter förlusten: ”Vi måste nog komplettera det här laget med någon eller några erfarna spelare”.
Och hur gick då säsongen för de svenska spelarna? Tilda Trygger och North Carolina State gick till de sista 16, där man dock stöp mot LSU. Alabama, med Diana Collins, nådde andra rundan, där Maryland blev för svårt. De här båda har flera collegeår kvar, och mycket talar för att de kommer att få större roller och mer ansvar de kommande säsongerna. Trygger kom upp i 22 minuters speltid i snitt och Collins i 21. De har visserligen producerat ganska blygsamt, 6,6 respektive 5,5 poäng per match, men mer kommer nog. Båda spelar i starka lag där konkurrensen är hård.
Matilda Ekh och hennes Virginia Tech fick inte plats i slutspelet, men fick vara med i ”tröstturneringen” WBIT, där VT slogs ut i andra rundan. Ekh, som vi liksom Trygger hoppas få se i sommarens EM-lag, har presterat stabilt men inte uppseendeväckande, som under sina övriga säsonger på college, med ett poängsnitt på 11,9 och 40-procentigt trepoängsskytte. Det här var Ekhs fjärde år på college och frågan är nu om hon drar vidare eller satsar på ett femte år i USA.
En som kommer att lämna efter sina fyra år på college är Stina Almqvist, som blivit stort hyllad för sina insatser under karriären på Penn i Ivy League. Almqvist har sagt att hon vill söka lyckan i någon europeisk klubb och det gör hon nog rätt i. Hon har sällat sig till en liten krets av Pennspelare som producerat över 1000 poäng under karriären. Hon var den spelare i sin conference som var på planen flest minuter, 36 per match. Och poängmässigt har Almqvist producerat mest av de svenska spelarna på college i år i poäng och returer: 17,1 och 7,6.