Kunde Tapio Joulamo leverera en krönika igen. Jag missade lite i kopieringen men nu är det åtgärdat.
EUROPEISK INVASION I WNBA
Antalet europeiska spelare i WNBA har den här säsongen ökat lavinartat. De är numera över 40 till antalet, vilket betyder att nästan var fjärde spelare i ligan kommer från Europa. Ett land som Frankrike har t e x hela sitt landslag i WNBA i år. Det finns flera anledningar till att den här förändringen har skett.
Ett skäl är att WNBA utökats med tre lag sedan förra året. Det innebär ju att det finns plats för fler spelare, och alla vet att de bättre europeiska spelarna håller en generell högre nivå än ”andraklassen” av amerikanskor. Att lönerna har ökat rejält i WNBA har nog också haft betydelse. Ligans bästa spelare drar in dryga 1,5 miljoner dollar per säsong, mot tidigare runt 300 000. Den från Europa som är bäst betald är brittiska Temi Fagbenle, som har en lön på en miljon. När betalningen blir bättre är det givetvis lättare att locka spelare från andra länder.
Ett tredje skäl är att fler coacher har fått upp ögonen för européerna och i synnerhet deras mångsidighet. De är välskolade och vet t e x hur man spelar försvar, en gren som inte är den bästa, varken i NBA eller WNBA. Intressant nog är det en vattendelare mellan lagen. Åtta av de 15 lagen har t e x inte någon europeisk spelare eller har någon i en perifer roll. Det tycks vara svart eller vitt för coacherna.
Det finns nog skäl att anta att de europeiska ”inflytandet” i WNBA kommer att öka undan för undan, precis som det har gjort i NBA, där som bekant flera av de allra största stjärnorna kommer från vår kontinent. Geno Auriemma har adresserat den här frågan och samtidigt gett amerikanerna ett varningens finger för att Europa är på väg ifatt och möjligen förbi USA. Auriemma talade först och främst om collegenivån när han gjorde jämförelsen mellan Europa och USA. Han påtalade att i Europa utvecklar man spelarna i den åldern. De tränar mycket mer än de spelar matcher medan det är tvärtom i USA. Och nog har den gode Auriemma gjort en korrekt analys.
Men det är inte bara i kvantitet som européerna gjort intryck utan i lika hög grad när det gäller det spelmässiga. Det är som natt och dag jämfört med tidigare år. Fler än tio av de europeiska spelarna är reguljära starters i sina lag. Det låter kanske inte så mycket, men är en dramatisk förändring. I spetsen för det här går de franska spelarna och i synnerhet bakplansspelarna, sådana som Janelle Salaun i Golden State , Leila Lacan i Connecticut och Pauline Astier i New York, men också den välbekanta Julie Allemand i Toronto. De imponerar oerhört. Att t e x se en spelare som Astier blomma ut, och styra och ställa i New York, är nästan overkligt.
Men guardsen är sannerligen inte ensamma. Malonga och Awa Fam (Spanien) är ledande spelare i Seattle. Malonga röstades för övrigt in i All Star matchen, vilket förmodligen inte hänt sedan Emma Meessemans dagar. En annan fransyska som verkligen levererat på hög nivå i Golden State är forwarden Janelle Salaun och vi skall inte glömma finskan Awa Kuier, som till skillnad från flera av de andra börjar bli en veteran i WNBA.
Det finns många andra att nämna, t e x systrana Sabally, min egen favorit Leonie Fiebich i NY samt spelare som redan gjort sig ett namn i WNBA, som italienska Cecilia Zandalasini i Golden State och Marine Johannes i New York. Spelare från åtta europeiska länder är representerade i WNBA, men som bekant ingen svenska. Det har vi ju inte haft sedan Amanda Zahuis dagar, men förr eller senare händer det nog. Att en sådan som litauiskan Laura Juskaite har en stor roll i Toronto är väl ett tecken på att någon svenska snart skulle kunna göra samma sak i WNBA.
Än så länge är inte någon av de europeiska en någon fixstjärna i ligan, men det. Tittar man t e x är nog på gång. I poängligan är det två som är topp 20, vilket aldrig hänt tidigare. Bäst levererar Malonga som snittar 16,1, och Leite med 15,5. Bra siffror har också Lacan och Leite, som båda snittar 13 poäng.
I övrigt kan man säga om WNBA är att häxjakten på Caitlin Clark fortsätter. Hon blir ofta brutalt behandlad i matcherna, och många undrar med rätta varför hon är nästintill hatad av många spelare, när hon är den som betytt mest för ligans ökade intresse och utveckling. Det gängse svaret är att hon är straight och vit, vilket gör att hon inte passar in i gängse formen för hur en stjärna i WNBA skall vara. Det är inte bara behandlingen av Clark som får många att höja ögonbrynen för det fysiska spelet i ligan. Charles Barkley menade t e x att han inte förstår varför spelarna i WNBA gör sitt bästa för att skada varandra. I NBA startar det fysiska spelet när det är dags för slutspel. Det är inte vettigt det som sker i WNBA”, sa han. Precis som förra året är det Minnesota som leder grundserien och mycket väl kan vinna den. Förra året föll de ju i finalen mot Las Vegas. Kanske kan de gå hela vägen i är, men tipset får ändå bli attde åter snubblar på målsnöret. Las Vegas är en ren och skär vinnarmaskinen, särskilt i slutspel. De vet hur man går tillväga, ledda av A´Ja Wilson, ligans överlägset bästa spelare.
New York med sitt starka lag, sladdar lite i tabellen och har 14-12 i matcher, medan Minnesota står på 21-6 och Las Vegas 18-7. New Yorks halvsvaga inledning kan förklaras med skadebekymmer på viktiga spelare. Inte minst har Ionescu och Fiebich missat ett flertal matcher. Överraskande nog är Golden State trea med 19-8, överraskande för att de lyckas upprepa sin debutsäsong (2025) i ligan. De flesta trodde nog att GS var en dagslända, men icke. De har hittat någon formel vilket nog i hög grad kan tillskrivas coachen Natalie Nakese, som gör sitt bara andra år som head coach i ligan. Hon vet hur en slipsten skall dras.
Inbjudan
Om det finns ngn som har något på hjärtat inom basketsporten som du vill framföra här så är det bara att skicka det till mig på: tb@mrbasket.se