Av Tapio Joulamo
Efter att South Carolina lyckades besegra UConn i collegebasketens semifinal hade de chansen att ta sin tredje titel på fem år. SC gjorde en gedigen defensiv insats i semin och höll UConn på 48 poäng medan man själv gjorde 62. Den stora snackisen efter matchen blev dock det häftiga meningsutbytet mellan coacherna. Det var ovant att se Geno Auriemma tappa fattningen på det sätt han gjorde. Normalt brukar han vara stor även i nederlagets stund, men den här gången gav han sig på Dawn Staley verbalt. Hon gav dock tillbaka och hotade t o m Auriemma med stryk!
Rivaliteten mellan de båda coacherna är sedan länge stor, men kontakterna dem emellan brukar vara artiga om än reserverade. Förlusten för UConn sved dock ordentligt och det Auriemma retade sig på var South Carolinas över måttan hårda spel och Staleys beteende mot domarna. ”Hon säger saker till domarna som jag inte ens vill ta i min mun”, sa Auriemma. De försonades dock efteråt, då Auriemma bad om ursäkt, både personligt och officiellt. Utan att försvara UConn coachen har han definitivt en poäng vad gäller Staley. Hon spottar ofta ur sig invektiv mot domarna och står och råskäller på dem i stort sett varje match utan att ens få någon teknisk. Hos oss skulle hon bli utvisad titt som tätt.
Texas bjöd upp till en hård kamp mot UCLA i den andra semin, men föll till slut med sju poäng, 44-51. Själva finalen blev dock en ensidig historia. South Caroline hade inte chans och blev rejält utklassat. UCLA vann med 79 – 51, men det kunde lätt ha blivit 40 poängs skillnad om inte UCLA coachen Cori Close hade skickat in bänken med flera minuter kvar. Som man kunde vänta sig var den stora skillnaden mellan lagen deras stora spelare. SC har helt enkelt inte den kvalitet inside som behövs mot ett UCLA, som med Lauren Betts i spetsen dominerade returtagningen och naturligtvis fick en helt överlägsen balans i anfallsspelet. Så blir det ju när man har kompetens på alla positioner. Det hade inte South Carolina, som var i ett skriande behov av starka spelare på PF och C- positionerna.
Det var faktiskt den första segern för UCLA i det nationella mästerskapet, men att de skall kunna klara av det även nästa år är inte ens sannolikt. I motsats till SC var det sistaårsspelarna som bar laget under hela säsongen. Men nu försvinner de och fem av dem beräknas väljas bland de 15 första i WNBA draften. Även SC blir brandskattat, då fyra av lagets spelare med stor säkerhet blir draftade i runda ett och två. Tappet är dock större för UCLA, som nu får ägna sig åt att bygga ett ”nytt” lag. Sverige fick faktiskt en liten del av ”segerkakan” eftersom Christina Karamouzi spelar i laget. Hon är förstaårsspelare med en obetydlig roll. Karamouzi fick två minuter i finalen, när den redan var avgjord. Det är möjligt att hon kommer att få lite fler spelminuter nästa säsong, men sammantaget skulle hon nog vara betjänt av att spela i en annan skola än starka UCLA.
Nu när allt har löst sig med kollektivavtalet i WNBA kommer allt att rulla på och säsongen genomföras som planerat. Draften kommer att äga rum 13 april, men redan nu är expansionsdraften avklarad. De två nya ligalagen, Portland och Toronto, fick välja tolv spelare var från de andra lagen i ligan. Varje befintlig klubb fick skydda fem av sina spelare, som alltså inte var valbara för de båda nykomlingslagen. Noterbart ur europeisk horisont var att tyskan Luisa Gieselsöder, Nika Mühl från Slovenien och Carla Leite, Frankrike, hamnade i Portland. Toronto plockade in en hel hop europeiska spelare: Julie Allemand, Kitija Laksa , Maria Conde (Spanien), Nyara Sabally (Tyskland) samt Nikolina Milic (Serbien). Det är så det är i de stora proffsligorna, det är bara att ta sitt pick och pack och flytta när man blir beordrad att göra det.
Athinaikos från Grekland ligger lite skrynkligt till efter den förs finalen i Eurocup. Mersin var ofint nog att besegra Athinaikos, som hade hemmaplan. Fem poäng upp till Mersin inför torsdagens andra och avgörande finalmatch i Turkiet gör att Julie Vanloo och hennes lag har oddsen på sin sida. Mersin har en helt annan bredd på sin topp jämfört med Athinaikos och allt talar för att laget får lyfta bucklan på torsdag. De amerikanska spelarna i de båda lagen dominerade väldeliga i den första matchen. Gedigna insatser blev det dock för litauiska Laura Juskaite (Mersin) och Kristine Anigwe (GB) i Athinaikos. Sverigebekantingen Vanloo kom från matchen utan en enda gjord poäng. Hon är ju starter i Mersin, men efter att ha bränt sina första tre skott, alla treor, fick hon sitta på bänken halva matchen. Men lite så är det ju ibland med belgiskan. Det kan vara himmel och det kan vara helvete.
I den svenska damligan börjar nu semifinalerna, och finalen mellan Luleå och Södertälje tar sin början 21/4. För det blir väl SBBK som tar sig dit? Med spelare som Zahui och Halvarsson i laget vore det närmast tjänstefel att åka ut i semi. Jag har inte sett mycket av SBL Dam den här säsongen men nu är det dags att titta lite. Under alla omständigheter skall jag se finalmatcherna. Sällan har väl ligan varit så färglös som i år. Det är som det är, och därmed blir det väldigt lite media, förutom vissa lokaltidningar. Intresset är ytterst begränsat och pengarna saknas.
Annat är det inom collegebasketen. De fyra lagen som gick till Final Four i år är samma fyra som förra säsongen. Enda anledningen till det är pengarna. De fyra topplagen är de som har de allra största budgetarna. Det är bara LSU av de övriga som finns i samma ”spenderklass”. De här fem lagen satsar 10 – 15 miljoner dollar vardera på sina damlag per säsong, d v s 100 – 150 miljoner svenska pengar. Collegespelarna har ju inte lön, så dit går ju inga pengar, men med så mycket att sätta sprätt på kan man satsa stort på allt runt omkring, som rejäla staber, faciliteter, resor, rekrytering med mera. Vart och ett av de här lagen har alltså budgetar som är många gånger större än alla lag i SBL tillsammans. Sånt är livet. Det svenska lag som kunde satsa bara några enstaka procent av det som de stora collegelagen gör, skulle svepa hem ligan hur enkelt som helst.