Av Tapio Joulamo
Den kvinnliga collegebasketen har nu nått fram till Final Four, som avgörs i påskhelgen. Inte helt oväntat är det de fyra topprankade lagen som gör upp om det. UConn möter South Carolina i den ena semin och UCLA ställs mot Texas i den andra. Över huvud taget har det varit ett slutspel där favoriterna hållit för trycket. Inte en enda skräll så långt ögat kan nå, bara ett par mindre överraskningar: att Texas Tech lyckades besegra LSU i åttondelen, och att Notre Dame tog sig hela vägen till kvartsfinal efter att på vägen slagit ut både Ohio State och Vanderbilt.
Om favoritsegrarna fortsätter så blir det alltså säsongens två giganter, UConn och UCLA som möts i finalen på söndag. Men oskrivet är bäst. Texas har t e x tillfogat UCLA deras enda förlust den här säsongen, och South Carolina har ett enormt starkt lag. Akilleshälen för SC är att deras stora spelare inte riktigt håller högsta klass. De båda favoriterna har det dock gott ställt på alla positioner och kvalitet när det gäller de stora. Lauren Betts (UCLA) och Sarah Strong (UConn) är båda stora dominanter inside.
UCLA spelar oerhört mycket på Betts, och inte undra på. Det är sällan nuförtiden man ser att det lobbas in så mycket till en center som UCLA gör till Betts. Hon är oerhört duktig nära korgen, medan Strong är en spelare av mer ”modernt” snitt, d v s tar avslut från alla platser på planen. Det blir en riktig match i matchen om de kommer att mötas i finalen. Att UConn tar hem det hela är ett tips som har låga odds. I sina bästa stunder spelar laget en fantastisk basket, ledda av guarden Azzi Fudd, som redan i förra årets Final Four blev MVP. Fudd har siffermässigt presterat halvsvagt i slutspelet, vilket förstås beror på att motståndarna gör allt för att ta bort henne. Det är något som motståndarna i Final Four måste göra för att ha en chans mot UConn.
Den legendariske coachen i UConn, Geno Auriemma, är 72 år gammal, vilket inte är helt ovanligt i den amerikanska basketen och för den delen i Europa. Dock inte i Sverige, för här härskar en åldersdiskriminering, ålderism, inom basketen, precis som samhället i övrigt. Den enda sektorn man kan vara hur gammal som helst, och hur framgångsrik som helst, är kulturen, d v s författare, konstnärer, musiker och skådespelare. Inom den svenska basketen vill man helst ha 25-åringar, som knappt är torra bakom öronen, i alla viktiga roller i klubbarna, från styrelserummet till coachingen. Redan i 30-årsåldern tycks karriärbanorna plana ut. Det är häpnadsväckande att man inte tar tillvara den resurs som finns att hämta i den erfarna delen av befolkningen. Alla vill ju ha in kvinnor på viktiga positioner för att skapa jämställdhet och få in andra perspektiv. Att man inte tänker på samma sätt när det gäller ålder är idiotiskt.
Fudd, Betts med flera kommer i år att ta steget ut i proffslivet och tidpunkten kunde inte ha varit bättre vald. Efter många sorger och bedrövelser är nämligen det nya kollektivavtalet i WNBA (CBA) klart. Och det blev en historisk uppgörelse, främst vad gäller spelarlöner. Lönen för de främsta rookies stiger till 500 000 dollar, mot 78 000 tidigare. Topplönerna i WNBA kommer att vara 1,4 miljoner (mot tidigare 250 000) och snittlönen för ligaveteranerna stiger från 150 000 till 600 000. Det är inga dåliga lönehöjningar, men det var på tiden.
Med viss bitterhet sa den forna storstjärnan Diana Taurasi, som numera har slutat, att ”nu kommer det som vi under så många år har fått slita för”. Ja, Taurasi och andra har gjort ett stort jobb genom åren att lyfta den kvinnliga proffsbasketen, och visst är det surt att hon och många andra går miste om årets lyft. Å andra sidan, Taurasi och ett otal andra har gjort sina miljoner på spel utomlands. Och det är bara att konstatera att med det nya avtalet kommer det inte längre finnas samma incitament att spela i Europa som tidigare.
Inom den europeiska basketen vankas det Final Six i Euroleague, men först skall det spelas final i Eurocup. Denna och kommande torsdag spelas de båda finalmatcherna. I ena ringhörnan finns grekiska Athinaikos och i den andra Mersin från Turkiet. Mersin kom in i turneringen via Euroleague, som ett av fyra lag som kom sist i sin respektive grupp. Athinaikos å sin sida har spelat bra genom hela Eurocup och bara förlorat en match, mot Besiktas i slutspelet. I Mersin återfinner vi Sverigebekantingen och belgiskan Julie Vanloo, som vid sin sida har spelare som Kennedy Burke, Alina Iagupova, litauiskan Laura Juskaite och tyska stjärnan Luisa Geiselsöder.
I Athinaikos har vi en annan spelare som visat upp sig i SBL, Vasiliki Louka, som dock inte har någon framträdande roll. Det brittiska paret Holly Winterburn och Kristine Anigwe är däremot viktiga pjäser i laget, och bekanta namn för oss svenskar, efter otaliga kvalmatcher med landslagen. Starka kort i det grekiska laget är annars amerikanskorna Robyn Parks och Alexis Prince, samt Bulgariens bästa spelare, Borislava Hristova. Turkarna har onekligen ett mer namnkunnigt lag, men jag tror att Athinaikos har alla möjligheter att ge Mersin en riktig fajt.
Coach i Athinaikos är grekiskan Stella Kaltsidou, som liksom Winterburn vet hur man vinner Eurocup. Det gjorde de nämligen 2024 med London Lions. Kaltsidou verkar för övrigt ha en god förmåga att gå dit pengarna finns. Så var det i storsatsande London, som sedan imploderade när sponsorerna slutade skicka in pengar. Kaltsidou lämnade då, och dök senare upp i just Athinaikos, som tycks ha en budget som är väl tilltagen. Athinaikos har levt en tynande tillvaro under många år, innan de gjorde comeback på den den grekiska scenen förra säsongen, då laget gick till final där man föll mot Olympiacos. I år lär Atrhinaikos sopa hem det hela. Annars har Athinaikos en gyllene historia. Storhetstiden var 2009-12 då klubben satte rekord i raka vinster, 105 stycken, i den grekiska ligan med segern i Eurocup 2010 som kronan på verket.