Av Tapio Joulamo
Jag kan meddela församlingen att det blev ett par damligamatcher i helgen. Jag tänkte att jag skulle se de tre nykomlingarna spela, d v s Brahe, Malbas och RIG Luleå. Det har ju visat sig att det här var en bra säsong att ta steget upp i ligan. Malbas är ju redan 5-5 i matcher och Brahe 4-6. Till och med de unga RIG-tjejerna har lyckats vinna en match, den hemma mot Visby.
När jag flyttade till Jönköpingstrakten för några år sedan var det fullt drag på basketfronten. Wetterbygden hade två ligalag och i klubben fanns profiler som Boris Balibrea, Fransisco Pinto och Dennis Aulander. Men den glädjen varade inte länge. Det tog slut när pandemin slog till och klubbens största sponsor drog sig ur när hans verksamhet föll ihop som ett korthus. Och det gjorde också Wetterbygdens ligasatsning, för den nämnda sponsorn hade svarat för 90 % av klubbens intäkter.
Det var därför med viss nostalgi som jag begav mig till Huskvarna sporthall för att se Brahe spela mot RIG Luleå. Anrika Brahe har ju poppat upp och delvis fyllt tomrummet efter Wetterbygden. Den drivande kraften bakom Brahes återkomst till SBL Dam är Fransisco Pinto, som fortfarande bor i Huskvarna och jobbar på basketgymnasiet i Sanda. Pinto är överallt angiven som head coach för Brahe, men i motsats till andra lag sitter han lugnt på bänken medan en annan i coachtrojkan far omkring längs mittlinjen. Om de gör så i utbildningssyfte eller av någon anledning bestämt den rollfördelningen vet jag inte, men lustigt ser det ut.
Matchen blev ganska intressant måste jag säga. Inte för att det blev så mycket match av de hela, för Brahe vann med 40 poäng över Luleålaget. Brahe har ju en kärna av spelare med mycket ligarutin, sådana som Eira Borgh, Linn Larsson, Anna Ekerstedt och Frida Jern. De har inte varit de mest namnkunniga i ligan, men den samlade erfarenheten räcker långt. De är dessutom fullvuxna damer, som enkelt manövrerar ut de taniga RIG-tjejerna rent fysiskt.
Det var dock intressant att se RIG-laget, som enligt Mikael Johansson sakta börjar anpassa sig till ligaspelet. Och det är naturligtvis inte lätt. Några av Johanssons tjejer har ju knappt lämnat EB-åldern. Att ta steget från högstadiet och basketen som spelas på den nivån, och kastas in i ligaspelet, måste ha varit som att förflyttas till en annan värld.
RIG-laget har en bit att vandra, men det var kul att se deras inställning. Det var riktig fighting spirit i försvaret, och i anfallet försökte de verkligen spela med rörlighet. Det är inte ofta man ser ligalag som försöker skaffa sig lägen genom att spela med stort S, när det vanliga är att lagen bollar gris och får skjuta ideliga desperationstreor. RIG Luleå har goda intentioner och jag hoppas de fortsätter på den vägen. Det är det kan göra, för fysiskt kommer de aldrig att kunna mäta sig med de andra ligalagen och knappast heller längdmässigt.
Alla i RIG är välskolade, men den klart bästa offensiva spelaren är Ebba Jägre. Hon snittar tolv poäng i ligan trots att hon bara spelar halva matcherna, för speltiden delas jämnt mellan spelarna. Men snart är hon förlorad för både RIG och svensk basket. I likhet med flera av sina lagkompisar kommer det att bära av till college. Det har liksom blivit kutym i RIG Luleå.
Till skillnad mot matchen i Huskvarna blev Norrköping-Malbas en jämn historia. Dolphins kom undan med blotta förskräckelsen och vann efter förlängning. Landslagscoachen hade verkligen fullt upp i matchen. Det hade ju varit en riktig nesa om anrika Norrköping hade förlorat mot en nykomling, dessutom på hemmaplan. Norrköping räddades av Matilda Åhlbergs och Cajsa Uhrströms trepoängsskytte, med benäget stöd av amerikanskan Broughton.
Visserligen ligger Norrköping fyra i ligan, men det är bara att konstatera att årets upplaga inte håller den nivå man är van vid. Tur är väl att nästan alla andra är i samma sits. Kan man förstärka laget med någon stark import, så är nog Norrköping att räkna med i striden om SM-guldet, annars inte.
Malbas var alltså nära att välta Dolphins, men lite av stora darren kom i slutet när man ledde med sju poäng och tre minuter kvar. Det brukar räcka i dammatcher, som Benny Johansson brulkade säga, men inte den här gången. Norrköping krigade sig till en förlängning, men det var mer Malbas som gav bort matchen i slutminuterna av fjärde perioden.
Malbas bärs i mångt och mycket upp av firma Seilund/Okosun, den danska duon, men det var kul att se Maja Leidefors och unga Melissa Yildirim ta för sig. Båda svarade för fina 17 poäng, men drottningen på banan var förstås Julianna Okosun, med mäktiga 43 poäng och 13 returer. Och nu leder hon ligan i de båda kategorierna. Att ha Okosun i laget är väldigt nyttigt för de andra Malbasspelarna, inte bara för att hon ger dem många och ofta enkla poäng, och har en spelstil som ingen annan i ligan, vilket ger variation i anfallsspelet. Det blir också enklare för de andra att spela och att våga, när man har en sådan klippa i laget,