Några betraktelser
Jag har fått kolossalt med ovett efter att jag uttryckte en åsikt om en spelare i SBL Dam på Twitter. Jag har inte orkat läsa alla invektiv som slungats i min riktning, men de har verkligen låtit som sårade oskulder och andemeningen har såvitt jag förstått varit att en ”tyckare” och ”hobbyexpert” som jag skall hålla truten och inte uttrycka någon form av kritik mot någon. Det verkar dock som de själva är i sin fulla rätt att säga precis vad de vill, med vilka ord som helst. Själv tycker jag att det är OK att de andra säger vad de tycker och att jag i gengäld också borde ha den rätten. Men i det avseendet verkar vi inte vara överens.
Många har före mig konstaterat att det lilla svenska basketsamfundet inte klarar av när det blåser upp från medierna eller andra, med åsikter och synpunkter om det de sysslar med, helt enkelt för att de inte är vana vid det. Jämfört med de stormar som kan uppstå när medier brakar loss i de stora idrotterna, som fotboll och ishockey, är de åsikter som förs fram inom basketen att betrakta som milda västanfläktar. Basketfolket har inte aning om vad det innebär att vara i stormens öga när drevet går. Och hur skall det kunna veta sådant? De lever ju i sin lilla basketbubbla där alla förväntas vara godmodiga.
Min tweet handlade om Elin Ljunggren, som spelar i Sjuhärads. Jag har absolut ingenting emot Ljunggren, som haft en bra karriär i nu tre ligaklubbar, och som är en bra ligaspelare. Det jag påstod, att Ljunggren inte är någon stjärna i ligan och att hon inte kan leda sitt lag (vilket hon skulle behöva), står jag fast vid. Det tycker jag att hon och andra i hennes krets borde kunna uthärda. Och vad Ljunggren anbelangar: om hon faktiskt skulle kliva fram som en stjärna och en ledare, och därmed överbevisa mig, skulle jag vara den förste att krypa till korset. Jag skulle dessutom göra det med glädje.
Luleåcoachen, Robin Sandberg, gjorde inför finalerna för två år sedan, ett uttalande där han tyckte att Alvik bara hade tre spelare som var att räkna med. I klartext sa han att de övriga var odugliga. Den gången var det ingen som gick bananas, utom att det blev lite mediarubriker och så Janel McCarville, som kallade honom för en clown. Efter den femte finalen, den som Luleå som bekant vann, blev det allmän förbrödring mellan Sandberg och McCarville. Om de kramades är jag lite osäker på, men ett handslag och något leende blev det definitivt. Och sedan var den saken ur världen, stridsyxorna grävdes ned och det är väl rimligt. Vad jag förstår blev inte Robin Sandberg paria efter sitt uttalande utan seglade vidare, men kanske är det skillnad eftersom han inte är en ”tyckare” utan tillhör den inre kretsen. I den är så gott som alla nästan lite överdrivet artiga vördnadsfulla, även om de i enrum kan säga att ”Den och den är en riktig sopa”:
Den goda nyheten till alla mina belackare är att det är färdigtyckt för min del, i alla fall vad gäller SBL Dam. Efter att under många år ha skrivit spaltkilometrar om framför allt damernas liga, tycker jag att jag på något sätt gjort mitt. Jag har inte heller tid att hålla koll på allt på det sätt jag vill. Och faktum är att jag under en tid trappat ned ordentligt, så det känns rimligt att det blir punkt. Jag kommer förstås att följa ligamatcherna (och kanske i synnerhet Ljunggrens fortsatta förehavanden), men koncentrera mig mer på det som händer internationellt.
Efter att Mr. Basket meddelat att han den här säsongen inte kommer att följa, eller skriva om, SBL Dam, så blir det inte så många ”tyckare” kvar. Det blir för den intresserade att hålla koll på Umeåbloggaren Hegethorn, i den mån han är en ”tyckare”. Hans skrivariver tycks inte på något sätt mattas av. Och så naturligtvis SvT, som vad jag förstår, på sitt sätt, kommer att fortsätta följa den svenska dambasketen, även om den bevakningen kanske inte alltid präglas av den rätta vederhäftigheten.
Internationellt har vi hur som helst mycket att se fram emot. WNBA startar ju inte igen förrän nästa vår, men inom kort drar collegebasketen i gång. Där vi har vi ju flera svenska namn att hålla koll på, som Matilda Ekh, Stephanie Visscher och så Emma Johansson, som gör sitt första år på University of South Florida. Sedan har vi ju en landslagssäsong, och klubblagstävlingarna Eurocup och inte minst Euroleague. I den senare kan vi få tre svenskor, om Binta Drammeh och hennes Girona lyckas kvalificera sig. Det vet vi på onsdag kväll, då Girona har returmatch mot Villeneuve. Fransyskorna vann den första matchen med tolv poäng, så minst det måste Girona fixa på hemmaplan för att ta sig in i finrummet.
Regan Magarity (Landes) och Amanda Zahui, som den här säsongen spelar i italienska Famila Schio, är direktkvalificerade till Euroleague. Vad gäller de båda mest internationellt gångbara svenskorna, Drammeh, Magarity och Zahui, får vi verkligen hoppas att de är med i kvalet till EM 2023. Sverige har ju tre viktiga kvalmatcher den här vintern, en under det första fönstret i november och sedan två i februari. Sverige möter i tur och ordning Israel (h), Israel (b) och Lettland (h). Det kan bli knepigt att vinna gruppen, eftersom det blev smisk med tolv poäng borta mot Lettland, men en andraplats borde vara inom räckhåll. Då kan man kvalificera sig som en av de fyra bästa grupptvåorna (av tio kvalgrupper).
Blir det inte en gruppseger, och därmed direktkvalificering, så gäller det att inte tappa någon av de tre avslutande kvalmatcherna. Med tre vinster är man nog på den säkra sidan, men det kan även räcka med två, förutsatt att målskillnaden är god. Varje match och varje poäng är alltså av största betydelse. Ingen av collegespelarna lär bli aktuell, så det är helt nödvändigt att utlandsproffsen ställer upp. Inte bara Zahui, Magarity och Drammeh, utan även spelare som Hersler, Gustavsson, Asoro och Fontaine. Sverige kan få ett konkurrensdugligt lag om alla kallade ställer upp, nu när vi dessutom har Klara Lundquist i ”gammal” god form.
För att avsluta internationellt, så kan vi ju inte förbise faktumet att Sverige och Luleå nyligen fick besök av den legendariske coachen Geno Auriemma och hans ”associate head coach”, Chris Dailey, på UConn. De var ju i Luleå för att scouta talangen Tilda Trygger. Det vore något, om vi fick se en svenska i anrika UConn, som på senare tid har börjat rekrytera en hel del internationella spelare. Fem av spelarna i UConn den här säsongen ”ickeamerikanskor”.
Senaste gången UConn vann det nationella collegemästerskapet var 2016, men Auriemma har nyligen sagt att hans kommer att vinna igen, om inte den här säsongen så senare. Auriemma har elva titlar som head coach för UConn, mer än vad någon annan coach inom collegebasketen mäktat med. Med UConns elva titlar stå de på samma antal som UCLA, som vunnit lika många på herrsidan. På goda grunder får man anta att Auriemma inte vill avsluta sin karriär innan UConn går upp i ensam topp i antalet vunna nationella mästerskap. Han har tre år på sig, för det är den kontraktstiden han har.
Italienättlingen Auriemma är på många sätt en intressant figur, inte bara för resultaten han åstadkommit på UConn. Han är en av de allra bäst betalda collegecoacherna på damsidan, med en grundlön på sex miljoner kronor om året. Till det kommer diverse bonusar plus alla intäkter vid sidan om, bland annat som föreläsare och som vinhandlare med eget märke. Runt 25 miljoner kronor beräknas han dra in per år.
Jag träffade Auriemma för några år sedan, då han gästade Barton Clinic. Han hade ett hektiskt schema och jag hade, till skillnad från andra, inte fått tid för en intervju trots att jag hade begärt det lång tid innan av den som organiserade hans besök. Men jag fick tag i Auriemma mellan två av hans pass på clinicen. Han tog sig tid, var tillmötesgående och bekräftade bland annat att hans första kontrakt på UConn, 1985, skrevs på en servett i en restaurang där anställningsintervjun ägde rum.
Om han fullföljer sitt nuvarande kontrakt så blir det alltså 40 raka år som head coach på UConn, en anmärkningsvärd svit. Och intressantast av allt är väl att Auriemma inte nått sina framgångar genom att var en ”demoncoach”. Han är inte direkt känd för att vara någon form av basketgeni eller taktiker. Nej, han har uppnått det han gjort genom att bygga upp en högklassig verksamhet, där smart rekryteringsarbete varit en nyckel. UConn har under Auriemmas tid lockat till sig ett stort antal av de största talangerna, av vilka många sedan gått vidare till WNBA och det amerikanska landslaget, t e x Diana Taurasi, Sue Bird och Breanna Stewart. Auriemma har många gånger haft det bästa laget till sitt förfogande och sedan vunnit med dem. Och det är ju faktiskt en konst i sig, den att kunna hantera de bästa spelarna och leda dem till titlarna. I den meningen är Geno Auriemma en toppcoach, en av de allra främsta. Men att han skulle vara ”världens bäste coach”, som det stod i en tidningsrubrik i samband med hans Sverigebesök, råder det nog delade meningar om.