Chansen finns kvar!
Efter en något överraskande svensk seger i Tel Aviv mot Israel så finns möjligheterna till VM avancemang kvar för det svenska landslaget. Det får vi väl säga är mer än godkänt för ett land som länge har varit svältfödda på sportslig framgång på herrsidan!
Den här rundan började ju i torsdags med match mot Tyskland på Hovet. I ärlighetens namn var aldrig Sverige nära att vinna , vilket de inte heller skall vara, mot ett land som utvecklats till ett av de bättre i Europa. Notera även att Tyskland kom till spel utan flera av sina NBA spelare (eller stjärnor som det numer är populärt att döpa alla till!) samtidigt som de hade lite skadekänning på sin kanske viktigaste spelare Dennis Schröder.
Det kan från min horisont kännas patetiskt att tro att vi skall ha en möjlighet att besegra en sådan nation i en värdematch där en hel del står på spel. Tyskland är bättre än oss för närvarande de flesta dagarna på året och att då ge sig hän och säga att Sverige var dåligt är nog att göra det lätt för sig samtidigt som det misskrediterar tyskarna.
Vårt stora problem är, och vi har sett det i många år, att vi saknar spelare som är duktiga på att bryta mönster samt spela och skapa för andra. Det vet vi om och frågan, i stället för att säga att vi var dåliga, är att hitta ett program som skapar spelare som kan klara av den detaljen. Efter att ha studerat de manliga ungdomslandslagen under sommaren så ser jag att problematiken kvarstår (än mer på damsidan faktiskt) och för det skulle jag vilja se en lösning/programförklaring från centralt håll. Just nu saknar vi kanske ett handlingsprogram som gör att vi kan ta ytterligare ett steg på Europarankingen. För vi är väl alla överens om att vi just gjort det?
Ur ett taktiskt perspektiv kan jag tycka att vår offensiva uppställning mot ett stort lag som Tyskland inte var bra. Den höga screenen som vi använde mycket (mindre mot Israel) fungerar inte när stora spelare i Tyskland kan byta samt hänga med våra forwards och guards vilket gör att det svårt att skjuta från distans. Det mesta blir då stillastående och tempolöst vilket inte gagnar oss mot större motståndare. De kritiker som sa att Sverige skjuter dåligt skall inte nöja sig med det utan de borde i stället hitta en analys på varför skotten blir dåliga. Någon som prövat att skjuta över spelare som mäter mer än 210 cm och kommer ut på golvet? Jag har gjort det, om än för länge sedan, och det är inte enkelt.
Personligen hade jag gärna sett en annan uppställning där jag fokuserat på att den defensiva hjälpen skulle komma från sidan, inte toppen. Där hade jag sen använt mig av Birgander som letat skott vid straffområdet när hans stora försvarare skulle tvingats hjälpa. Simon sköt bara åtta skott mot Tyskland och jag tror att ”Kung Birgander” behöver ta mer avslut för han är riktigt bra offensivt för sin storlek och hans arsenal innefattar ju även en förmåga nere på det låga blocket. Om inte annat visade han ju det även mot Israel.
Men i Tel Aviv tyckte jag mig se att Sverige hade ändrat en del i sitt anfall vilket gjorde att rörligheten blev bättre och ytorna större. Dessutom sprang man mer alternativ för att posta våra forwards (inte bara Gaddefors) vid missmatch och det ger ett djup i spelet som är så viktigt idag när skyttet utifrån blivit så dominant. Det blir längre för motståndarna att rotera ut och då får skytten mer tid på sig.
Annars irriterar jag mig enormt på den ständiga diskussionen om vilka svenskar som inte är med. Det verkar som om det är det enda vi kan prata om. Till min glädje gäller inte det coacherna men många andra.
Jeffery Taylor har inte spelat med landslaget sedan 2013 och vi fortsätter denna evighets diskussion. Annars var det denna gång ett ständigt tjat om att Ludde Håkansson var borta vilket givetvis var tråkigt, speciellt för Ludde själv. Men varför inte lämna honom därhän när han nu är skadad? Skador är ständigt närvarande inom idrotten och kommer alltid vara det. Dessutom finns det alltid spelare som av olika anledningar inte vill vara med i landslaget och det är bara att acceptera.
Ta av offerkoftan och sluta tyck synd om oss utan fokusera i stället på de som är med och gör väldigt bra ifrån sig. Melwin Pantzar som spelat lysande i den här rundan måste tycka att det är trist att ingen nämner honom på samma sätt som Ludde Håkansson nu när han faktiskt klarade av att fylla den luckan. Hatten av för Melwin som verkligen spelat bra och visat att han också är relativt kompetent på denna nivå!
Och är det ingen som förstått hur riktigt jävla bra ”Kung Birgander” är? Även han skall ha massor av beröm för sina insatser och jag skrev redan efter den förra rundan om vilka möjligheter Sverige har i honom att få en riktigt bra internationell center.
Jag blev även imponerad av vad Johan Löfberg, som jag alltid varit svag för, samt Pierre Hampton presterade när de fick chansen i ett fåtal minuter. Det visar på någon form av trygghet i gruppen när de kan anpassa sig så snabbt som de gör. Det är ju givetvis coacherna som skall ha beröm för det. Sen är det ju alltid lätt, med facit i hand, att säga hur de skulle ha bytt spelare med mera vilket även jag kan ha synpunkter på ibland. Jag har dock själv stått där vid sidlinjen i över 20 år och vet att det inte alltid är så enkelt. Nu blev det vinst mot Israel och VM drömmen lever så vi kan väl bortse även från det denna gång?
En helt annan sak som för mig personligen var störande var att ingen kunde tala om i en sändning, med fyra olika kommentatorer/experter, varför Sverige hade sorgband på dräkterna. Det är respektlöst mot tittarna och det är än mer respektlöst mot Ike Pearson och hans familj eftersom det var honom det gällde.
En av de bästa spelarna vi haft i det här landet och dessutom en person som betytt mycket för ungdomsspelare och basketen över lag i både Skellefteå och Uppsala. Ike förtjänar i allra högsta grad att nämnas samt bli ihågkommen för det han var, både som människa samt basketambassadör i Sverige. Han kommer saknas mycket.
Och avslutningsvis. Jag har sysslat med basket i över 50 år på ganska hög nivå. Men vad fan är en ”running baby sky hook”? Jag får försöka ta reda på det till nästa VM kvalfönster som jag redan nu ser fram mot.
Och på tal om att se fram mot något. Kommande torsdag på Viaplay startar våra sändningar av EM. Hela tjugotre matcher visar vi där vi dessutom sänder semifinaler och finalen på plats i Berlin. Allt finns i TV tablåerna. Missa inte det!
Jonte Karlsson